Jörgen Herlofson | Empatica AB

Jörgen HerlofsonMin väg igenom yrkeslivet har både varit rak och krokig, det beror på vilket perspektiv man intar. Läkarutbildningen var ingen självklarhet.

Ett år på Kungliga Tekniska Högskolan fick mig att inse att jag knappast hade någon framtid i den branschen. Efter tre års rehabilitering på Stockholms Universitet, där jag läste litteraturvetenskap och filosofi som mina huvudämnen, blev det läkarlinjen på Karolinska Institutet.

Med 19 terminers studielån släpande i bagaget fick jag 1976 ut min läkarexamen. Med tanke på min bakgrund är det inte så underligt att mötet mellan det humanistiska perspektivet och det naturvetenskapliga perspektivet hamnade i fokus för mitt intresse. Psykiatri blev ganska snart mitt val.

Jag började 1979 ett vikariat på Beckomberga sjukhus i Stockholm och fick på så sätt under en kort tid lära känna den gamla mentalsjukhustraditionen innan sektoriseringen och satsningen på öppnare vårdformer tog fart på allvar i början av 1980-talet.

Min specialistutbildning fick jag på psykiatriska kliniken, Karolinska sjukhuset, under första halvan av 1980-talet. Det var vid den tiden som det amerikanska diagnossystemet DSM kom ut i sin tredje version, DSM-III. Tanken att beskriva alla diagnosregistrets diagnoser med kriterier gick hem också i Sverige. Vi var en grupp kollegor som översatte fickhandboken och jag startade Pilgrim Press förlag så att vi kunde ge ut den. Nu har det gått nästan 30 år och förlaget ger fortfarande ut DSM-litteratur.

Det är jag förstås nöjd med, inte minst för att bruket av hjälpverktyget DSM i psykiatrin driver fram en viktig diskussion om relationen mellan det humanistiska och det naturvetenskapliga perspektivet. (Mer om det i min spalt Synpunkter.)

Under det tidiga 80-talet dök det också upp andra intressanta kunskapsområden. Den amerikanske psykiatern Aaron Beck kunde visa på goda resultat vid behandling av depression med något han kallade kognitiv terapi. I Sverige hade psykiatriprofessorn Carlo Perris intresserat sig för terapiformen, men för de flesta var det obekant område. Jag tillbringade en tid vid Becks center i Philadelphia, och därmed var jag inne på ett spår som jag i mångt och mycket är kvar på.

Mycket har emellertid hänt inom psykoterapifältet. Inlärningsteori och kognitiv teori har börjat samsas sida vid sida. Anknytningsteori har nått fram i terapirummen, liksom även affektfokuserade terapiformer. För min del har arbete i grupp kommit att bli väldigt intressant. Det finns mycket att hämta där.

Alltsedan tidigt 2000-tal har relationen människa-omgivning/miljö varit ett viktigt perspektiv för mig. Hur vi relaterar till uppgifter, händelser och till andra personer har förstås också en koppling till hur vi relaterar till oss själva. En viktig lärdom från mindfulnessområdet är vilken stor betydelse vår inställning i tillvaron har.

En vänlig, omtänksam inställning omsatt i handling bidrar till en, förhoppningsvis, hållfast grund i vardagen.

Vid sidan om arbetslivet kan jag tillstå att jag börjat utveckla en viss nördighet. Dostojevski står högt i kurs som författare, men Kalle Anka finns också på nattygsbordet. Alice Munros novellkonst är suverän, och det är fantastiskt att hon har fått så många läsare världen över.

Musik är ett annat viktigt område. Där har min nördighet kanske nått ännu litet längre än inom den litterära sfären. Tack vare Youtube kan jag ju systematiskt se och lyssna igenom ett stort antal inspelningar från olika decennier med favoritbandet Procol Harum. Internetberoende? Nej, det kan jag väl ändå inte ha blivit…