Differentialdiagnostik handlar om att särskilja, differentiera. Yrkespersonen måste vara uppmärksam på att diagnostik i grunden är en arbetsprocess som kräver stegvis fördjupning alltefter vad situationen påkallar.

Differentialdiagnostik går ut på att man inledningsvis formulerar så många olika diagnostiska hypoteser som möjligt. Här kan DSM vara ett viktigt stöd. Arbetet inriktas sen på att utesluta den ena efter den andra hypotesen genom att samla in mer information som fördjupar den kliniska bilden. Till sist återstår förhoppningsvis bara ett enda alternativ som huvuddiagnos.

Utifrån ett samsjuklighetsperspektiv förväntar sig yrkespersonen att få fram så många diagnoser som möjligt som förefaller rimliga. Fokus ligger på bredd och mångfald. Vid differentialdiagnostik är tanken tvärtom att utesluta så många alternativ som möjligt. Där ligger fokus på att finna den centrala problematiken. Särskilt viktigt vid psykiatrisk diagnostik är att differentialdiagnostisera gentemot rent kroppsliga orsaker till den aktuella symtombilden.

Inom den psykiatriska diagnostiken var traditionen fram till slutet av 1900-talet att försöka finna den centrala diagnosen. Sällan noterades flera diagnoser, utan man nöjde sig med den diagnos som bedömdes väga tyngst. Man kan säga att det var en stark betoning på det differentialdiagnostiska perspektivet.

Men kritiken mot den här ensidiga hållningen växte undan för undan. När DSM-systemet 1980 presenterades med kriteriestöd för diagnostiken, uppmuntrade man samtidigt användaren att ställa så många diagnoser som krävdes för att ge en uttömmande beskrivning av personens tillstånd. Det innebar i praktiken att samsjuklighetsperspektivet kom i fokus. Multidiagnostik blev på så sätt mer accepterat.

Nuförtiden är utmaningen att finna en klok balans mellan dessa olika infallsvinklar. Å ena sidan är det viktigt att ge en uttömmande beskrivning av personens tillstånd, å andra sidan är det viktigt att identifiera den huvudproblematik som behandlingen främst ska inriktas på. Det gäller således att samtidigt vara vaksam både på risken för överdiagnostik och på risken för underdiagnostik.

Genom att betrakta diagnostik som en kunskapsprocess med en stegvis fördjupning ökar man chanserna att finna den viktiga balansen mellan de olika perspektiven, och därigenom ökar man också säkerheten i diagnostiken.