Som jag nämnde i förra synpunktspalten skrev jag den nya boken MiniPsykiatri i anslutning till en serie utbildningar på olika ställen i landet riktade till personal och handläggare inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och psykiatrin. Boken MiniPsykiatri är tänkt att vara ett komplement till Empaticas grundläggande program som vuxit fram under ett antal år och som jag vill berätta mer om.

Grundidén med Empaticas program är att erbjuda ramar, en mötesplats kan man kalla det, där synsätt, idéer och förhållningssätt presenteras, och där deltagarna tillsammans kan reflektera kring frågor som är viktiga för hur vi lever våra liv och tar hand om oss själva på bästa sätt. Man kan säga att programmet förmedlar ett hälsofrämjande perspektiv och på så sätt understöder ett klokt och ansvarstagande förhållningssätt till livet.

Programmet utvecklades från början som ett pedagogiskt stöd vid rehabilitering av personer som gått in i väggen och blivit stressjuka. Arbetet bedrevs i grupp, och vi märkte att diskussionerna var väldigt betydelsefulla för deltagarna. Det var tydligt att här fanns en mötesplats där deltagarnas kreativitet och livsstyrka kom till sin rätt. Vårdens traditionella perspektiv att ge behandling kompletterades på så sätt med ett renodlat personcentrerat arbetssätt. Ambitionen att utveckla framtidstro, självtillit och autonomi fick ostört utrymme.

Textmaterialet som hör till programmet stöder en utvecklingsprocess där vi utgår från en tänkt sekvens av möten – möte med nuet, möte med dig själv, möte med närstående och vänner samt möte med arbete eller studier. Vad har egentligen hänt, hur har min väg in i detta sett ut, hur har jag det egentligen med mina närstående och hur upplever jag egentligen min situation på jobbet eller i mina studier är de bärande frågorna.

Det är viktigt att gruppen mjukstartar. Krav- och åtgärdsfri inledning med andra ord. Personliga värden utforskas och får utgöra grunden för personliga val. En omtänksam och varsam inställning till den egna personen uppmuntras. Många har väldigt svårt för det, samtidigt är det avgörande viktigt. Berättandet har visat sig väldigt betydelsefullt. Att sätta ord på sina tankar och känslor inför andra är starkare än vad många tror.

Temat parallella processer för oss som höll i grupperna dök oundvikligen upp. Vem har inte känt av stress i arbetet? Vem har inte märkt att egna reaktioner ibland kan vara svårhanterliga? Vem har inte haft perioder då självtilliten sviktat? Tanken att tillämpa materialet och gruppformatet i andra sammanhang än rehabilitering infann sig. Vi kände att vi själva skulle vilja vara med i en sådan grupp.

När frågan om ett kompetensutvecklingsprogram för personer inom vård och social service dök upp, föreslog vi därför att vi skulle erbjuda en version av programmet särskilt anpassat för dessa målgrupper. Vi kallade programmet för ”Ett kognitivt och relationellt förhållningssätt”. Syftet var både att ge deltagarna en ökad kompetens i mötet med klienter som har psykiska funktionshinder eller psykisk ohälsa av olika slag samt att de själva fick ta del av ett synsätt som ökar självkännedom, medkänsla med sig själv och reducerar stress i arbetet. Omfattningen blev åtta halvdagar med tvåveckors intervall i grupper med 10-12 deltagare. Lagom långa läsavsnitt samt hemuppgifter ingick.

Resultatet av arbetet med över 100 personer i ett tiotal blandade personalgrupper i Västmanland blev bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Samtidigt pågick överallt i landet andra utbildningsinsatser med liknande syfte, men med annan utformning. I den riksomfattande enkätbaserade jämförelse från totalt 37 platser i landet som gjordes efteråt av uppdragsgivaren låg den upplevda nyttan och tillfredsställelsen med utbildningen i topp för vår insats i Västmanland. Bäst i Sverige, kort sagt!

Grundprogrammet kan med enkla justeringar anpassas till olika målgrupper. Teman som hur vi hanterar stress, hur vi tar oss an vardagen, hur vi visar omsorg och omtanke om oss själva och på vilket sätt vi främjar våra personliga värden i vår vardagliga tillvaro är allmängiltiga. De val vi gör är däremot personliga. Gruppformatet ger rikligt med inspiration, men föredrar man en utvecklingsprocess på egen hand så är det också möjligt.

En variant av programmet tillämpas i stressförebyggande syfte vid en högskola, en annan variant är ett standardinslag i arbetet med personer med grava överviktsproblem, ytterligare en version finns inom ätstörningsvården. Programmet är, kort sagt, såväl diagnosöverskridande som problemöverskridande eftersom det inriktas på våra personliga resurser och inte på våra problemområden. Att utveckla livsstyrka är det gemensamma temat. Jag tänker att det här är något som ligger rätt i tiden.